Erik Tano, som sitter i Kirunas kommunstyrelse och kommunfullmäktige för Socialdemokraterna, samtalar här med Ubbe och Uffe kring om socialdemokratin kan hitta tillbaka till folket.

-Det känns som att vi bara har backat, om man säger så, under egentligen hela våra liv. Jag är ju ganska ung, jag är 28 år gammal.

De vänner jag startade upp SSU med, de är ju i samma ålder som mig. Vi är födda på 90-talet och vi har bara sett motgång efter motgång efter motgång, vi ser hur vår sjukvård fallerar runt omkring oss och saker blir dyrare. Det känns som att avgifter läggs på avgifter, vi vanliga som arbetar känner inte av någon skattelättnad eller någon mer frihet för den delen heller. Bilbesiktning är ett väldigt bra exempel här i Kiruna. När man privatiserade snackade dom om fler tider och mer valmöjligheter. Vi har fortfarande bara en station i Kiruna och vi har färre tider och det har blivit dyrare.

Jag har ganska lågt förtroende för vad framtiden ska bringa. Det är en känsla jag upplever. Folk väljer att inte skaffa barn för att man tror att barnen kommer få det sämre än vad man själv har haft. Inte den här linjen som det har varit förut, där man har sett till att ens barn har fått en bättre värld att komma till än den man själv föddes in till.

Just nu känns det som att utvecklingen går bakåt, speciellt med klimatförändringar och de ekonomiska kriserna som vi står inför och eventuella krig som står runt dörren och jag tror att många håller med mig i den analysen.

-Du är aktiv kommunpolitiker och sitter i kommunstyrelsen, känner du att du gör nytta, att du gör skillnad?

-I vissa lokala frågor kan man påverka, vårt musikhus håller vi på att försöka rädda undan stadsrivningen som pågår just nu. Men vi får dra in mjölk till skolbarnen och efterrätter till gamlingarna på hemmen. Det är en katastrofal situation vi sitter i just nu, ekonomiskt i kommunen. Det lämnar absolut inte utrymme till att försöka göra några förbättringar för kommuninvåningarna. Snarare tvärtom. Det känns som att vi får välja är vilken skola vi ska lägga ner i vilken ordning. Det är den makten man har som kommunpolitiker. Samtidigt som LKAB gör sådana vinster.

Från rikspolitikens sida vill man peka på att det är kommunpolitiker och regionspolitiker som inte kan sköta sin ekonomi. Men det är ju snarare ett underkännande av rikspolitiken som inte gjort det möjligt att upprätthålla den verksamheten som kommuner och regioner ska förse medborgarna med.

Men varför säger då inte kommun- och regionpolitikerna detta då?

-Nej, jag förstår inte heller det. Jag hade ju helst velat säga att vi skulle samla alla kommuner som budgeterar minus och bara förklara att vi, ett 70-tal kommuner går i konkurs. Det skulle ju visa på ett misslyckande från rikspolitikens sida. Men jag tror tyvärr att det ligger för mycket stolthet hos kommunpolitiker och kommunalråd. Man vill inte vara den kommun som först får ett statligt förmyndarskap över sig.

-Det långt att vänta på nästa val för att kanske hoppas på en förändring och att förhoppningsvis partiet skulle sluta mumla om att man kanske vill göra någon typ av arbetstidsförkortning.

-Jag tror att det har varit det stora problemet med partiet så länge jag kan minnas att man inte vill någonting.

Enda sakerna som man törs säga är saker man kanske kan förhandla till sig med Centerpartiet. Man skriver aldrig vad vi själva egentligen vill, utan vad vi vill förhandla oss till. Så det är ju en känsla av att man inte står för någonting.

Och sen att man ska låtsas som att Centerpartiet på något sätt är ett progressivt parti när det är ett av de mesta högerpartierna vi har i vår riksdag. Och de ska vi göra gemensam politik med.

Bara egentligen för att de i alla fall inte är rasister. Löser vi de ekonomiska frågorna så löser vi samtidigt rasismen, det är svårt för sådana som vill peka ut minoritetsgrupper som skaparna av våra problem om inte problemen existerar överhuvudtaget. Det är den ekonomiska politiken som vi måste sköta, då kommer deras rekryteringsbas att minska.

Jag tror att enda anledningen till att Sverigedemokraterna existerar som ett parti i riksdagen idag är ett socialdemokratiskt misslyckande. I princip hela skulden ligger på det socialdemokratiska ledarskapet sedan 90-talet.

Jag har ju hört folk som skyller på att det inte kommer några motioner från partidistrikten och från partimedlemmar och sånt där men det kommer det ju visst, men alla de radikala reformerna skjuts ner av partistyrelsen och partistyrelsen vinner i princip allting på stora kongresser så det är snarare att man har en ovilja att släppa igenom reformer från partistyrelsens sida. Jag tror att det handlar i grund och botten det vi pratade om tidigare, man vill inte förbinda sig för saker man inte kommer kunna förhandla med Centerpartiet om.

Om man på allvar lägger fram ett stort reformpaket som innebär bland annat förkortad arbetstid på fyra dagars arbetsvecka eller sex timmars arbetsdag. Något konkret, något som folk kan hålla i. Och sen menar allvar när man säger att man ska genomföra den typen av reform.

Och tillsammans med det... Gå till val på att förstatliga allt, egentligen bygga upp Sverige annars så tror jag inte socialdemokratin klarar uppgiften att vinna tillbaka folket. Jag tror att om man inte släpper tanken på samarbete överhuvudtaget med Centerpartiet kommer man aldrig hitta tillbaka till folket.

-Vi har en stor klimatkris och en stor kostnadskris för vanliga medborgare. De flesta känner av det ekonomiska läget vi har just nu. Allting blir dyrare. Allt från el till räntor till mat. Och det finns mindre pengar över till en meningsfull fritid. Det känns som att vi inte lever, vi bara överlever.

Har ni haft några diskussioner i Arbetarkommunen kring partiledningens självkritiska analyser?

-Inte på den nivån jag hade velat. Det har väl kommit upp korta inlägg på medlemsmöten i samband med andra frågor vi har diskuterat. Men tyvärr är det ofta så att medlemsmötena är fulla med så mycket punkter om kommunpolitiken att vi sällan hinner diskutera de stora politiska frågorna. Vi fastnar i det lokalpolitiska och får inte riktigt tiden att kunna diskutera de stora politiska reformer som man vill se.

Jag vet inte riktigt vad jag tror att vi behöver göra. Det känns som att det finns ett väldigt stort byråkratiskt maskineri som hela tiden jobbar emot att vi ska lyckas samla oss och förändra saker och ting. Under mitt dryga år i kommunpolitiken har jag börjat tappa tro på hur vårt demokratiska system ens fungerar.

Du som läser eller lyssnar, tror du att socialdemokratin kan hitta tillbaka till folket? Vad är dina erfarenheter?